En koppling har till uppgift att bryta förbindelsen mellan motor och växellåda. När den åter överför kraften skall det ske mjukt och smidigt. En koppling skall även dämpa vibrationer från motorn och skydda växellådan från överbelastning. Principiellt består kopplingen av svänghjul, tryckplatta, lamell och urtrampningslager. Kopplingssystemet skall man alltid byta komplett (tryckplatta, lamell och urtrampningslager). Man bör också kontrollera manövreringssystemet (kopplingscylindrar, hydraul- rör/slangar och kopplingswire) och kontrollera att kopplingen kopplar in och ur. På bilar med dubbelmassa svänghjul bör man även kontrollera funktionen på svänghjulet och byta ut vid behov.
Det finns många delar i kopplingen, men dessa åtta är de viktigaste delarna i ett kopplingssystem på en manuell transmission.
Hela systemets syfte kretsar kring en komponent, nämligen lamellen. Det är en stor rund skiva, vanligtvis över 30 cm i diameter, som passar transmissionens ingångsaxel. På båda sidorna av de släta ytorna sitter friktionsmaterial som oftast är semi-metalliskt, som på bromsbelägg. När man trycker ner kopplingspedalen snurrar lamellen fritt och ingen kraft överförs mellan transmissionen och motorn. När man släpper kopplingspedalen trycks den in mellan svänghjulet och tryckplattan för att matcha transmissionens rotation med motorhastigheten.
Lameller är oftast “fjädrade”. Det innebär att de har en torsionsdämpare med fjädrar som absorberar vibrationer från drivlinan, vilket gör din körning mer behaglig.
Tryckplattan sitter på motsatt sida om lamellen sett från motorn. Dess syfte är att släppa på trycket från lamellen när man trycker ner pedalen. Metallfingrarna i mitten är faktiskt fjädrar som, när de trycks ihop, skjuter bort en tryckskiva från friktionsmaterialet.
Svänghjulet är ordentligt fastbultad på en fläns på baksidan av motorns vevaxel. Det är en tung stålplatta som utför flera uppgifter. Först och främst är det en tung pjäs som minimerar vibrationer genom att balansera motorns rotation. Svänghjulet gör även att upp- och nedgång av motorns varvtal blir smidigare, vilket resulterar i att det inte blir lika ryckigt när man använder kopplingen. Dess huvudsyfte är att vara en yta som friktionsmaterialet kan låsa sig mot, vilket låter transmissionen fördela kraften som motorn producerar.
Tryckplattan snurrar i samma rotationshastighet som motorn, och en stationär del behöver interagera med den för att släppa trycket från kopplingen när det behövs. Det är precis detta som kopplingsgaffeln och urtrampningslagret gör. När man trycker ner kopplingspedalen trycks en stav ut vid transmissionen som pressas mot kopplingsgaffeln. Gaffeln använder då en spakrörelse för att pressa mot fingrarna på kopplingens tryckplatta. Ett urtrampningslager vid slutet på kopplingsgaffeln gör att den icke-roterande gaffeln kan släppa på trycket och koppla från kopplingen.
Kopplingens slavcylinder har bara en uppgift. När den aktiveras åker en stav från slavcylindern ut för att pressas mot kopplingsgaffeln. Slavcylindern har typiskt sett hydraulisk drift men i vissa fall drivs den av en kabel.
I kopplingssystem som använder hydraulik är en huvudcylinder en otroligt viktig del. Den sitter på bilens brandvägg mittemot kopplingspedalen. När pedalen trycks ner pressar en kolv i huvudcylindern ihop vätska in i hydraulledningen mot slavcylindern. När pedalen släpps återvänder vätskan till huvudcylindern och lamellen kopplas tillbaka.
Kopplingspedalen är den enda komponenten i kopplingen som du kan se inifrån bilen. Den omvandlar energin från din fot som trycker ner den till att flytta kolven i huvudcylindern. En tung fjäder i kopplingspedalen används för att trycka tillbaka den till sitt ursprungsläge när man lyfter foten under körning.